..jag kan inte stoppa ett snälltåg med händer....

...även om jag försökte idag
En ytterligare utvikning från alla segling, bara för att jag är oerhört imponerad av mina föräldrar!

Kom till min (stackars trodde jag) pappa med medhavd lunch idag. Efter att mamma bröt lårbenshalsen förra söndagen har han varit hemma ensam. Som jag skrev tidigare i veckan, är mina föräldrar oerhört pigga, ja rena naturkrafterna. Pappa hade inte haft tid att vänta på att jag kom, utan hade vänt upp och ner på dubbelsängen, och höll på att sätta fast det stag under som han snickrat till under veckan. Det var knappt han hade tid att äta lunch med mig, och sedan skickade han raskt iväg mig till mamma, för henne är det synd, hon behöver besök sa pappa. Dessutom skall du inte arbeta med din skadade axeln, sa 90-åringen till mig! Som jag skrev tidigare i veckan, det är som att försöka stoppa ett snälltåg med händerna att få mina föräldrar att ta det lugnt.

När jag kom till sjukhuset skulle mamma träna sitt opererade ben med en personal, och när hon otåligt sa att det här går för långsamt och är för trögt, då kunde jag inte hålla mig för skratt. För så säger jag också till sjukgymnasten när det gäller min skadade axel!
Mamma gillar inte att behöva vara kvar på sjukhuset, hon gör allt för att komma hem. Sjuksköterskan som är ansvarig för mamma kom in och frågade om mamma ville ha en rullator med sig hem. Då blängde hon lite under lugg på både sjuksköterskan och mig. När jag med käck röst sa att det blir väl bra med rullator, tittade hon på mig med pillimarisk blick, och sa: Jaså du, det tycker du! Ja, då säger vi väl det sa hon helt medgörligt. Jag misstänker starkt att den där rullator mycket snabbt kommer att samla damm i ett hörn, när mamma väl kommer hem. Men om mamma tror att de kommer släppa hem henne snabbare om hon säger ja till rullatorn, då kommer hon ha uppvisning i rullatorkörning i morgon för läkarna.

Mamma skall gå trappor med sjukgymnasten i morgon, men där kanske mamma och pappa gör en kupp redan i kväll. För när pappa fick en ny knäled förra året, då ville han åka hem på lördagen, men det fick han inte, får han måste gå i trappor med sjukgymnasten. Gissa vad paret Jansson gjorde? Jodå, när mamma kom, då gick de båda upp och ner i trapporna tillsammans, och sedan gick pappa in till sjuksköterskan och sa att nu ville han åka hem, för nu hade han minsann gått i trappor och var trött på att ligga still. Sjuksköterskan lyckades övertala honom att stanna till måndagsmorgonen, men sedan åkte han hem, och tänker inte komma tillbaka.

Mamma kommer snart att hoppa runt med kryckor, baka bröd, damma och underhålla pappa, precis som vanligt  är jag övertygad om.
Jag behöver bara gå till mig själv, otaliga kryckor, handleds-fotleds och knäförband har fått respass mycket snabbare än vad någon läkare har planerat, och sjukintygen brukar hamna i runda arkivet, för jag tränar mer än vad som krävs, och försöker undvika att sjukskriva mig i det längsta.

Tja, jag har konstaterat den senaste veckan att jag är mycket mera lik min mamma och pappa, än vad jag någonsin insett i hela mitt liv förut, och det är bra! Nu tillbaka till seglarlivet efter en sista utvikning om mina föräldrar.