vem är det du ser?

 

Jag var på afterwork i går kväll, i ett nytt sammanhang, och med nästan uteslutande nya kontakter. Det är rätt intressant, inga fasader, inga spel eller förväntningar som skall uppfyllas, utan bara positiva och nyfikna förväntningar. Det var en fantastisk kväll, jag blev uppfylld med energi av samtalen, men också men en massa andra tankar.

För visst är det så, även om jag anstränger mig ibland för att inte ge efter för en känsla av att jag borde vara på ett visst sätt. Det vill säga att jag borde vara glad, pigg och engagerad, fast jag egentligen inte känner mig ett enda dugg vare sig glad eller pigg. Engagemang önskar jag att jag kunde stänga av i bland, men det är svårt, speciellt om det är något jag gillar att göra.

För det mesta är jag glad, pigg och engagerad och det är vad du ser, när du träffar mig. För min strategi är att när jag inte är glad och pigg, då blir jag en eremit. Det brukar vara kopplat till att jag har skadat mig på något sätt, jag biter ihop och gör det jag absolut måste men inte mer. Jag stänger av ljudet på telefonen, läggger den i halllen, och där får den ligga ett dygn eller två. Jag öppnar inte mailen eller Facebook under tiden, jag bara försvinner.

Nu vet jag att jag inte är ensam om att försvinna, men det finns de som gör så för att de har ont i själen, dvs är ledsna eller bedrövade. Hur bra är du på att se de som försvinner? Ser du utan att förstå, eller vill du inte förstå? För visst är det enklare att inte fråga, eller inte bry sig. Vi lever alla livet i hög hastighet, och när livet flimmrar förbi, då hinner man inte alltid bry sig, eller så väljer man att inte brys sig. Jo, jag skriver man istället för jag, för det berör inte mig. Jag är alldeles för känslig, jag kan inte välja att titta bort, eller köra sanden i huvudet. Jag engagerar mig alltid om jag ser att någon mår dåligt, vare sig jag egentligen har tid eller ej. För vad är viktigare än en människas liv, och att få någon med mörka tankar att få molnen att skingra sig? Det gäller att se personen, inte ytan.

Så nästa gång du har en nära vän framför dig , fråga dig själv om du känner den personen, och vad du kan lära dig för nytt av henne eller honom. För frågan är är det skalet och ytan du ser, som du ser, känner och gillar eller är det människan bakom skalet du ser, känner och gillar?

Vem är det du ser?

Beroende av andra, kan det vara nyttigt?

Gamla elen

Just nu önskar jag att jag kunde mycket mera om el i båt än vad jag kan. Min elektriker har fått prioritera annat, och jag kan inte segla iväg med båten som planerat.

Jag blir varken arg eller ledsen på min elektriker, för jag har full förståelse för hans prioriteringar. Jag blir irriterad på mig själv att jag har kunskapsluckor som jag inte enkelt kan läsa in mig på, och sedan fixa snabbt och enkelt.

Jag avskyr att vara beroende av andra, jag känner mig instängd, inklämd och känner att jag är skyldig personen som hjälper mig något.

Jag brukar börjar genast fundera på hur jag kan skaffa mig mera kunskaper, och i det här fallet om el ombord. Frågan är hur mycket jag skall lägga tid på detta egentligen? Det finns ju andra kunskaper som är betydligt viktigare just nu för mig, såsom att lära mig Photoshop ordentligt, få ordning i båten, träffa vänner, ja listan av vad jag vill göra är lång.

Är det bra att vara så självständig, att alltid tänka att jag minsann kan själv? Ja, och kan jag inte, då bestämmer jag ofta mig för att lära mig.

Jag övar mig på att be mina vänner om hjälp, och inte alltid gå en kurs eller se till att lära mig så jag klarar mig själv, men det är inte enkelt. För att vara vara beroende av andra, det tycker jag inte är bra, men att få ta emot hjälp och inte bara hjälpa andra är bra för vänskapen. Ja, det är säkert nyttigt att vara lite beroende av sina vänner måste jag nog motvilligt tillstå.

Nää, nu åker jag och köper skor istället för att segla till Marstrand. Sedan tänker jag lägga helgen i min båt vid bryggan, för så fort den sista elkabeln är kopplad på söndag, då ger jag mig av. När jag släpper tamparna, då infinner sig en känsla av frihet som är obetalbar.

...vad gör jag med tiden?

tiden forsar fram, eller.....

Går tiden fortare helt plötsligt? Eller är jag inte lika bra på att utnyttja tiden som jag varit förut?

Bruka eller missbruka tiden? Skall jag boka in intressanta föreläsningar redan nu, eller skall jag vänta och bara gör det som faller mig in? 

Listan över planerade projekt, ideer till projekt och idéer som jag inte vet vad det skall bli av ännu, den fylls ständigt på. Så det där med att drälla runt och vara spontan, det är nog min sämsta gren. Funderar på att åtminstone göra en ansats att skapa mer spontan tid. Det är då jag skall njuta av att rena ogräs eller lacka trädetaljer på båten lite oplanerat, inte ticka av min lista med samma innehåll.

Mer tid att tänka, kan det vara bästa sättet att utnyttja tiden? Tiden är mycket demokratisk på ett sätt, alla har 24 timmar sju dagar i veckan. Sedan tar demokratin slut, någon får 3 månader att leva, andra mer än 90 år. Men det gäller inte att fylla livet med år utan med med mening.

...gäller det bara att bestämma sig?

I dag kom det ett twitter från Olof Röhlander:

“@olofrohlander: Önskar du saker var annorlunda? Förändring är bara ett beslut bort.”

Jag läste och citerade hans twitter med tillägget "Kloka ord, det gäller bara att jag bestämmer mig!"

Men funderingen är om varför det är svårt för mig att få genom förändringar som jag verkligen vill genomföra?

• Sakta ner farten i livet- det är ju bara att säga nej när folk frågar om jag vill och kan göra...
• Göra det som jag njuter av mer och oftare...., där rök det där med att sakta ner farten....
• Träna mera, umgås mera med vännerna, där går det en del tid.....

 Då borde jag arbeta mindre? När jag kommit så långt i mina tankar , då läste jag ett inlägg på Facebook från Siv Thuresdotter som driver Qoola Qvinnor:
Oh My God vad jag älskar mitt jobb! Önskar alla skulle få uppleva denna känsla åtminstone någon gång då och då - eller ännu hellre - varför inte varje dag?! Jag... är glad att jag tog steget och vågade säga upp mig från min heltidstjänst för tre år sedan, ett helt nytt kapitel startade då i mitt liv. Jag glad att jag hade modet att tro på mina drömmar och att lita på min egen förmåga att göra verklighet av mina idéer - även om rädslan att misslyckas och rädslan att inte räcka till många gånger funnits där. Så mitt råd till dig är: Låt inte rädslan styra din val!

Det finns ett uttryck som säger att om man inte vet vart man skall, då kommer man aldrig fram till målet. Så vad är då målet och vad kostar det att komma dit? Ja, det funderar jag över just nu, det kanske du gör också? För när jag har funderat klart, då är det bara att jag bestämmer mig, eller hur?

  

Proportioner i livet

När jag tycker livet är motigt, då har jag lovat mig själv att jag skall tänka på Kristian Gidlund som bloggar på sin blogg: I kroppen min.  Kristian är 29 år just nu och döende i cancer, och hans tankar och funderingar i bloggen är både ett knytnävsslag i magen, och en stilla känsla av att precis så är det. När jag lyssnade på hans sommarprogram i dag, kom egna tankar om livet och hur viktigt det är att göra det jag vill och brinner för, men också hur viktigt det är med vänner. Jag är inte så bra på att prioritera mina vänner, jag prioriterar att göra det jag tycker är roligt och utvecklande för mig. Så länge ingen av mina vänner ringer och säger att det är allvarligt och de behöver hjälp, för då släpper

 jag allt för att hjälpa till med det jag kan.

Jag har länge försökt undvika att säga att jag inte har tid när någon frågor om varför jag inte hört av mig, utan ärligt säga att jag har prioriterat annat. Det är inte för att någon annan skall förstå att jag har mycket att göra, för det är oftast självpåtaget, utan för att jag skall tvingas tänka när jag prioriterar. Sedan har jag slutat känna skuld för att jag inte hör av mig, det är minst två i en relation, eller hur?

 

Oftast prioriterar jag det jag tycker är roligt, och det jag tycker är roligt är oftast något jag lovat att göra för någon annan, men glädjen är min när jag gör det. Det kan vara att segla en båt, hålla en navigationskurs, fixa med egna båten, skriva en text för GKSS, skriva här på bloggen, gå på något intressant föredrag, dansa tango, prova vin och allra helst naturligtvis segla med egna båten eller med andras båtar. Ja oftast är det båtrelaterat, och de vänner som inte seglar eller gillar båtlivet, de ser jag allt mer sällan, med vissa undantag. Det beror på min prioritering.

 

För i eftermidag har jag funderat över vilka jag skulle vilja umgås med, om jag visste att min tid var utmätt. Det skulle bli en blandad lista över vänner, både gamla och nya som jag skulle vilja umgås med, men listan skulle inte vara speciellt lång. Några av de vänner som jag alltid trott skulle finna där, inser jag att de finns där inte längre för de har prioriterat bort mig, så är det i livet.



Det finns några människor i mitt liv som jag saknar ofta, för de har prioriterat bort mig, mina vänner med barn. Deras curlande av sina barn tar ohejdande proportioner, och jag och de andra vännerna som inte har egna barn, vi är verkligen inte värda något för dem, vi har ingen plats i deras liv just nu. När de säger att det blir bättre sen, när barnen är stora, då undrar jag om de tror att vi som inte har barn bara skall stå där på samma trappsteg i livet, och vänta på att de skall höra av sig.

Det gäller att leva här och nu, för morgondagen vet jag ingenting om egentligen. Livet är skört, och med den tanken blir varje dag dyrbar och en gnistrande möjlighet som en diamant. Det gäller bara att inte fastna i de små bekymren, vilket är det som jag oftast gör. En massa små problem som vägrar ställa sig på kö, utan kommer huller om buller och skymmer sikten framåt. Det är då det gäller att se proportionerna i livet, och knyta ihop ändarna i livet så det blir hållbart.

Gyllene rattar & stålgråa ögon

Gyllena rattar

I går vann Team Aqua RC44 Sweden Cup på Marstrand igen, trots mycket tuffa förhållande. Jag har följt dem hela veckan via hemsidan, Facebook och Twitter.

De gyllena rattarna som sitter på båten som leder RC44 cupen totalt, tror jag nästan har fastnat på Aqua de är oerhört framgångsrika. Förra året när jag var ute på Marstrand och hade nöjet av att köra pressbåt för Göteborgs Kungliga Segel Sällskap (GKSS) som funktionär. Jag körde olika fotografer runt de vackra båtarna. Det var det hela tiden täta seglingar, men Aquas besättning seglade hela tiden med stort självförtroende och vann cupen då också.

Skepparen på Aqua hade handen eller båda händerna när det krävdes stadigt på någon av de gyllene rattarna, och fullt fokus riktad framåt. Hans taktiker stod för spaningarna runt omkring och såg till att ge underlag för slag och gippar för bästa vägvalet.

Fotograf Claes Axstål ville hela tiden att jag skulle köra närmare och närmare RC44:orna för att kunna ta sina fantastiska  fotografier med stora blixtar. Claes fokuserade på att ta sina bilder, hans assistent på att rikta de gigantiska blixtarna åt rätt håll, och jag körde så nära jag vågade. Ja egentligen närmare än jag borde med den stora ribben. Med andan i halsen och fullt fokus på vågorna, vinden och vad som hände på däck lyckades jag köra så nära att Claes till slut blev nöjd. Fast skulle han blivit riktigt nöjd, då skulle jag nog försökt förtöjt i Aquas akter.

Celestes nya segel Code 1

Gyllena rattar hade vi inte när vi seglade hem i stormen med Celeste över Nordsjön från Orkney i maj. Med stadiga händer och stålgrå, helt fokuserad blick styrde skepparen Bengt Tarre Celeste genom vågorna under de värsta timmarna av stormen, och first mate Jens Bengtström höll uppsikt åt sidorna och bakåt, när vågbergen tornade upp sig bakom Celeste. Jag vilade eller sov helt lugnt nere i båten, för jag visste att på däck var det fullt fokus på färden framåt.

Det är väl så i livet som i seglingen, det gäller att inte tappa fokus framåt, men samtdigt hålla uppsikt åt båda sidorna och ibland kasta en blick bakåt. Men tittar man för mycket bakåt, då får man helt plötsligt se de andras akter framför sig, eller så kanske båten skär upp. Ibland får man också lita på att andra har kontroll på läget, vilket är svårt i alla fall för mig som gillar att ha kontroll.

Ett stadigt tag om livets gyllene ratt och blicken framåt, och sedan också försöka med att helst ha spaning runt omkring samtidigt vilket är både lättare och svårare i dagens informationsflöde från olika media. Frågan är om det är möjligt utan att bli kluven...?