...gäller det bara att bestämma sig?

I dag kom det ett twitter från Olof Röhlander:

“@olofrohlander: Önskar du saker var annorlunda? Förändring är bara ett beslut bort.”

Jag läste och citerade hans twitter med tillägget "Kloka ord, det gäller bara att jag bestämmer mig!"

Men funderingen är om varför det är svårt för mig att få genom förändringar som jag verkligen vill genomföra?

• Sakta ner farten i livet- det är ju bara att säga nej när folk frågar om jag vill och kan göra...
• Göra det som jag njuter av mer och oftare...., där rök det där med att sakta ner farten....
• Träna mera, umgås mera med vännerna, där går det en del tid.....

 Då borde jag arbeta mindre? När jag kommit så långt i mina tankar , då läste jag ett inlägg på Facebook från Siv Thuresdotter som driver Qoola Qvinnor:
Oh My God vad jag älskar mitt jobb! Önskar alla skulle få uppleva denna känsla åtminstone någon gång då och då - eller ännu hellre - varför inte varje dag?! Jag... är glad att jag tog steget och vågade säga upp mig från min heltidstjänst för tre år sedan, ett helt nytt kapitel startade då i mitt liv. Jag glad att jag hade modet att tro på mina drömmar och att lita på min egen förmåga att göra verklighet av mina idéer - även om rädslan att misslyckas och rädslan att inte räcka till många gånger funnits där. Så mitt råd till dig är: Låt inte rädslan styra din val!

Det finns ett uttryck som säger att om man inte vet vart man skall, då kommer man aldrig fram till målet. Så vad är då målet och vad kostar det att komma dit? Ja, det funderar jag över just nu, det kanske du gör också? För när jag har funderat klart, då är det bara att jag bestämmer mig, eller hur?

  

Proportioner i livet

När jag tycker livet är motigt, då har jag lovat mig själv att jag skall tänka på Kristian Gidlund som bloggar på sin blogg: I kroppen min.  Kristian är 29 år just nu och döende i cancer, och hans tankar och funderingar i bloggen är både ett knytnävsslag i magen, och en stilla känsla av att precis så är det. När jag lyssnade på hans sommarprogram i dag, kom egna tankar om livet och hur viktigt det är att göra det jag vill och brinner för, men också hur viktigt det är med vänner. Jag är inte så bra på att prioritera mina vänner, jag prioriterar att göra det jag tycker är roligt och utvecklande för mig. Så länge ingen av mina vänner ringer och säger att det är allvarligt och de behöver hjälp, för då släpper

 jag allt för att hjälpa till med det jag kan.

Jag har länge försökt undvika att säga att jag inte har tid när någon frågor om varför jag inte hört av mig, utan ärligt säga att jag har prioriterat annat. Det är inte för att någon annan skall förstå att jag har mycket att göra, för det är oftast självpåtaget, utan för att jag skall tvingas tänka när jag prioriterar. Sedan har jag slutat känna skuld för att jag inte hör av mig, det är minst två i en relation, eller hur?

 

Oftast prioriterar jag det jag tycker är roligt, och det jag tycker är roligt är oftast något jag lovat att göra för någon annan, men glädjen är min när jag gör det. Det kan vara att segla en båt, hålla en navigationskurs, fixa med egna båten, skriva en text för GKSS, skriva här på bloggen, gå på något intressant föredrag, dansa tango, prova vin och allra helst naturligtvis segla med egna båten eller med andras båtar. Ja oftast är det båtrelaterat, och de vänner som inte seglar eller gillar båtlivet, de ser jag allt mer sällan, med vissa undantag. Det beror på min prioritering.

 

För i eftermidag har jag funderat över vilka jag skulle vilja umgås med, om jag visste att min tid var utmätt. Det skulle bli en blandad lista över vänner, både gamla och nya som jag skulle vilja umgås med, men listan skulle inte vara speciellt lång. Några av de vänner som jag alltid trott skulle finna där, inser jag att de finns där inte längre för de har prioriterat bort mig, så är det i livet.



Det finns några människor i mitt liv som jag saknar ofta, för de har prioriterat bort mig, mina vänner med barn. Deras curlande av sina barn tar ohejdande proportioner, och jag och de andra vännerna som inte har egna barn, vi är verkligen inte värda något för dem, vi har ingen plats i deras liv just nu. När de säger att det blir bättre sen, när barnen är stora, då undrar jag om de tror att vi som inte har barn bara skall stå där på samma trappsteg i livet, och vänta på att de skall höra av sig.

Det gäller att leva här och nu, för morgondagen vet jag ingenting om egentligen. Livet är skört, och med den tanken blir varje dag dyrbar och en gnistrande möjlighet som en diamant. Det gäller bara att inte fastna i de små bekymren, vilket är det som jag oftast gör. En massa små problem som vägrar ställa sig på kö, utan kommer huller om buller och skymmer sikten framåt. Det är då det gäller att se proportionerna i livet, och knyta ihop ändarna i livet så det blir hållbart.