...jakten går vidare...

Nu finns det bara 23 platser kvar till söndagens seglarmingel! Nu är målet satt till 140, istället för 100. det gäller att sträva vidare, uppåt, framåt.

...nu är vi över 100 anmälda!

Nu är vi där, det är över 100 kvinnor anmälda till söndagens seglarmingel. Det skall bli så roligt att lyssna till Linda när hon berättar om Antarktis. För att inte tala om alla kvinnorna från de olika organisationerna, som finns på plats.

Jag misstänker att det kommer kännas tomt på måndag morgon, eller så blir det fullt fart mot nästa projekt. Det senare är väl mest troligt om jag känner mig själv rätt. Fast just nu längtar jag efter en lugn kväll i soffan, det var längesedan nu.

Men jag måste fixa båten innan alla vårkurser på Sjösportskolan drar igång, så nästa helg drar projekt vårrustning igång, och då hoppas jag att snön är borta.

...... det börjar dra ihop sig.....

I kväll var det 90 anmälda till seglarminglet hos Sjösportskolan nu på söndag 13/3 kl 18. Ett tag var jag glad för 40 anmälda men sedan steg förväntningarna. Nu hoppas jag på att 100 kvinnors skall anmäla sig och komma till Sjöräddningssalen på söndag.
Det är mycket roligt att se och höra förväntningarna på att kvällen skall bli lyckad, så med den målbilden känns det som att inget kan gå fel.

Dessutom har jag fått till minst en seglarpub, ja kanske två för kappseglingsintresserade kvinnor under våren på Pannrummet. Du kommer hitta information här på bloggen och på blur.se. Det  finns många fantastiska kvinnor att lyssna till, så vad nästa mingel kommer att handla om vet jag inte ännu, men det blir seglarmingel helt klart. Nätet i all ära men riktiga möten mellan människor slår all elektronik som finns.

Så hjälp oss nu få ihop 100 kvinnor under samma tak, genom att tipsa om den här länken som du hittar Sjösportskolans seminarium på.

Så syns vi där!

..jag kan inte stoppa ett snälltåg med händer....

...även om jag försökte idag
En ytterligare utvikning från alla segling, bara för att jag är oerhört imponerad av mina föräldrar!

Kom till min (stackars trodde jag) pappa med medhavd lunch idag. Efter att mamma bröt lårbenshalsen förra söndagen har han varit hemma ensam. Som jag skrev tidigare i veckan, är mina föräldrar oerhört pigga, ja rena naturkrafterna. Pappa hade inte haft tid att vänta på att jag kom, utan hade vänt upp och ner på dubbelsängen, och höll på att sätta fast det stag under som han snickrat till under veckan. Det var knappt han hade tid att äta lunch med mig, och sedan skickade han raskt iväg mig till mamma, för henne är det synd, hon behöver besök sa pappa. Dessutom skall du inte arbeta med din skadade axeln, sa 90-åringen till mig! Som jag skrev tidigare i veckan, det är som att försöka stoppa ett snälltåg med händerna att få mina föräldrar att ta det lugnt.

När jag kom till sjukhuset skulle mamma träna sitt opererade ben med en personal, och när hon otåligt sa att det här går för långsamt och är för trögt, då kunde jag inte hålla mig för skratt. För så säger jag också till sjukgymnasten när det gäller min skadade axel!
Mamma gillar inte att behöva vara kvar på sjukhuset, hon gör allt för att komma hem. Sjuksköterskan som är ansvarig för mamma kom in och frågade om mamma ville ha en rullator med sig hem. Då blängde hon lite under lugg på både sjuksköterskan och mig. När jag med käck röst sa att det blir väl bra med rullator, tittade hon på mig med pillimarisk blick, och sa: Jaså du, det tycker du! Ja, då säger vi väl det sa hon helt medgörligt. Jag misstänker starkt att den där rullator mycket snabbt kommer att samla damm i ett hörn, när mamma väl kommer hem. Men om mamma tror att de kommer släppa hem henne snabbare om hon säger ja till rullatorn, då kommer hon ha uppvisning i rullatorkörning i morgon för läkarna.

Mamma skall gå trappor med sjukgymnasten i morgon, men där kanske mamma och pappa gör en kupp redan i kväll. För när pappa fick en ny knäled förra året, då ville han åka hem på lördagen, men det fick han inte, får han måste gå i trappor med sjukgymnasten. Gissa vad paret Jansson gjorde? Jodå, när mamma kom, då gick de båda upp och ner i trapporna tillsammans, och sedan gick pappa in till sjuksköterskan och sa att nu ville han åka hem, för nu hade han minsann gått i trappor och var trött på att ligga still. Sjuksköterskan lyckades övertala honom att stanna till måndagsmorgonen, men sedan åkte han hem, och tänker inte komma tillbaka.

Mamma kommer snart att hoppa runt med kryckor, baka bröd, damma och underhålla pappa, precis som vanligt  är jag övertygad om.
Jag behöver bara gå till mig själv, otaliga kryckor, handleds-fotleds och knäförband har fått respass mycket snabbare än vad någon läkare har planerat, och sjukintygen brukar hamna i runda arkivet, för jag tränar mer än vad som krävs, och försöker undvika att sjukskriva mig i det längsta.

Tja, jag har konstaterat den senaste veckan att jag är mycket mera lik min mamma och pappa, än vad jag någonsin insett i hela mitt liv förut, och det är bra! Nu tillbaka till seglarlivet efter en sista utvikning om mina föräldrar.

...evigt uppkopplad, alltid tillgänglig...

 .....är jag inte!

När klockan står inställd på väckning 06 en vanlig vardagdag, är det helt okej att kliva upp 05.50 av att ljuslampan lyser för fullt i rummet, och jag slipper höra larmet gå igång 10 minuter senare. Men när klockan faktiskt ringer 06 i dag på lördagsmorgonen, då är det för att jag har valt alldeles själv att kliva upp ur sängvärmen. Startade kaffebryggare, tog fram en termos till den planerade båtturen, bredde smörgåsar för både frukosten 'och båtturen. Konstaterade att det skulle bli en fantastisk dag, solen sken och det var vår i luften. Läste tidningen, kontrollerade sjörapporten på SMHI och skrev ut den till eleverna. Gick in på Långedrag Segelskällskaps hemsida och tittade på isläget. Det såg inte så bra ut. Men ville läraren ut och köra båt i det här vädret, så skulle jag försöka köra ut Nawica i issörjan. Jag drar på mig fleecestället, och tar fram överlevnadsoverallen, då får jag en ingivelse att kontrollera min mail. Då trillar mailet in om en inställd båttur, skickat klockan 00.33 på natten.

Jag läser oftast mail varje morgon, och men definitivt inte på lördagsmorgonen när jag skall köra båt i fyra timmar, men utgår man från sig själv när man kommunicerar, eller hur?Det kom inget telefonsamtal, men jag såg ett SMS  om den försenade båtturen ett par timmar senare. Det var bara att ta av sig, packa upp väskan och krypa tillbaka i sängen.

Jag försöker att inte alltid vara uppkopplad och tillgänglig, men det är svårt. Eftermiddagen fortsatte i kommunikationens tecken. GQSS hade ledardag, och den interna och externa kommunikationen stod överst på listan. Det fanns önskemål om allt från en enklare klubbtidning till hemsidan som app för iphone, och allt där emellan, och alla kvinnorna runt bordet hade olika åsikter.

En sak som vi var överens om var att vi alla var hungriga till slut. Vi gick till Yannicks kitchen, och lagade en fantastisk middag tillsammans. God mat, vin och mycket prat fyllde kvällen, och våra sinnen. Alla är nog överens om att fysiska möten är det bästa sättet att lösa problem, men visst var en och annan kvinna tidvis uppkopplad, och inte helt närvarande hela kvällen. Det gäller att få det bästa av alla världar med sig, varför välja när man kan få allt verkar många resonera. Fast får man allt när man inte är närvarande i nuet, utan hela tiden bevakar andra skeende via mobilen.  Många har mobilen som en livlina, det är som en napp för vuxna.

Låter jag ordentlig och präktig, så är inte fallet så i verkligheten, inte en chans i världen! Jag läser mail i mobilen, öppnar Facebook direkt på morgonen kl 06, innan jag går till jobbet, och ibland läser jag mailen på lunchen via webmailen på jobbet. Jag är inte ett dugg bättre än alla andra, men jag jobbar på att inte alltid vara uppkopplad, eller att alltid ha kontroll på nyheter och flöden. Fast det är svårt, för det är så roligt!