 |
| En fri horisont är nära, men vägen dit är krokig! |
Efter att ha lyssnat på ett föredrag med Olof Röhlander i kväll känns tankarna mycket klarare.
Jag bestämde mig under föredraget för att jag skall bli bättre på att ta med mig mina föräldrars ständiga påstående när jag växte upp; Jo, det är klart att du kan, som så småningom blev till, det ibland till någon förtret det kavata: Ja, det är klart att jag kan!
Det jag fick med mig hemifrån var också att ensam är stark, och jag helt klart är alldeles för ofta urstark ensam, i alla fall det du och alla andra ser, och nästan sämst i världen på att be om hjälp, även om jag arbetar på det. Du måste titta noga för att se bakom de stålblåa ögonen, och om jag spänner ögonen i dig, då gäller det att du inte backar.
Alltför många gånger i livet har jag blivit kallad järnladyn, för det finns inte bara järn, nej det finns en vilja av stål här. Fast det är inte alltid bara positivt att bli kallad järnladyn, även om jag skrattade till slut när jag blev kallad det senast då järngenuan på Celeste var inblandad.
Jag vet både vad jag vill och vad jag kan, nu gäller det att fundera ut smartaste vägen för att komma dit.
För att vinna, då måste det finnas en risk att förlora sa Olof tidigare i kväll. Så det gäller att jag vågar, och för att våga måste jag vara modig.
Dikten nedan har jag fått av en vän som jag hade för längesedan, som både tecknade det böjliga strået och skrev ner dikten. Jag har sparat den i byrålådan, och jag kan den nästan utantill av många orsaker.
För att man skall kunna flyga också om det böjer sig För att man skall kunna flyga något större än rädslan |
| ur "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström |
