Det kostar på att vara modig

Näää, Stina, så får du inte tycka. Snälla Stina, säg inte i från. Men så kan du väl inte säga, tänk vad andra skall tycka.  Snälla Stina, kan du inte försöka göra upp diskret med den personen. Ja, ibland hamnar jag i sådana lägen att jag får påtryckningar, att jag borde akta mig för att utrycka min åsikt.

Även om de flesta tycker precis som jag, vågar väldigt få stå upp för sina åsikter om åsikterna inte är som den stora allmänheten.  Alla runt om kring kommer inte att le vänligt och hålla med, och det är inte roligt, och kan till och med bli lite jobbigt. Men är det roligt att trampa på sig själv? Jag gillar att kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med att jag har tillräckligt med intigritet för att stå upp för mina åsikter, utan att vänta på andras gillande. Det innebär inte alltid att jag måste utrycka min åsikt, men när något är uppenbart fel, då är det dags att reagera.

Det innebär också att jag vågar frågasätta den som kallar sig min vän, men som helt plötsligt tar min energi istället för att ge mig energi. Då menar jag inte de som är vänner på Facebook, utan riktiga vänner, sådana som jag blir glad av att träffa, prata i telefonen eller skriva mail till, när tiden inte riktigt räcker till, eller när avståndet är stort.

Du som aldrig vågar utrycka din åsikt, för att resten av personerna i ditt sammanhang inte håller med, eller för att det blir jobbigt att säga något som innebär att du sticker ut, vad ser du när du ser dig i spegeln?

För min del är det dags att fundera över vilka jag samarbetar med, och kanske börjar arbete med andra som inte är fega och rädda, utan framåt, sanningsenliga och vidsynta.

Lyssna på Cornelius Vreeswijk som sjunger Den sjuttonde balladen av Bellman, den texten är tankvärd. Har du inte möjlighet att lyssna på Youtube just nu, då hittar du texten här.
Jag har sången på min mobil, som en peppning till mig själv, om jag tvekar på min magkänsla.

Ur Svea Hund fanns inslaget Inte mod, också tänkvärt.

Så frågan är om du också är modig när det gäller?

Det är två saker som fått mig att skriva den här texten. Den ena är Ewa Luvös fråga i sin blogg den här veckan om varför man blir rädd. Jag tänkte då på vad som gör mig rädd. Det är inte mycket som gör mig rädd, men intolleranta människor, och mäniskor som inte inser sina begränsningar, och genom det utsätter andra för fara, det gör mig rädd om jag själv inte kan påverka det.. För det gäller att ha tänkt till innan, men inte så länge att jag måste invänta andras reaktioner. Sedan skriver jag sällan MAN, jag skriver JAG i mina texter. För skriver och säger du man, då tar du inte riktigt ansvar för dina tankar. Det är ju enklare att säga man, för då är inte jag själv inblandad på riktigt samma sätt.


Sedan fanns det ett upphov till till den här texten kom när jag läste på Facebook nu på morgonen. Det var Torkild Skölds sida Personligt ledarskap som hade texten nedan. Torkild har en egen hemsida, väl värda att läsa också.


OM MODET ATT LEVA MODIGT
Mod är inget man föds med.
Det är något man väljer att utveckla.

Bara modiga människor säger: ”Jag kan, jag vill, jag anser, jag ska…”
Alla andra säger ingenting.
När små barn utropar: ”Titta, jag kan! Jag vill…” får de applåder och uppmuntran från sina föräldrar.
Men när samma barn växer upp och upprepar samma ord, då tystas de.

Endast de som väljer att vara modiga fortsätter.
De modiga utvecklas och blir mogna.
Det är till dem vi går när vi behöver råd i svåra stunder.
Det är till dem vi lyssnar när egna tankar förvirrar.
Det är också dem vi sviker när rädslan, vår ständiga
medpassagerare på livets färd, gör sig påmind – och vi hellre
anpassar oss till majoriteten och väljer den lättare vägen.
Innerst inne vet vi att det är fel. Människan är ju den enda varelse på jorden som motiveras av moral, en känsla av det rätta.

Ändå står vi inte alltid upp för denna känsla, utan sviker både oss själva och det rätta, som vi aldrig ger en chans.
De modiga säger: ”Jag är” medan vi andra mumlar något om ”Man kanske skulle…”

De modiga stirrar döden i vitögat, medvetna om den korta stund människan har här på jorden…men dom är så nyfikna och viljan är så stor att pröva/testa det nya som dom tänkt att rädslan finns överhuvudtaget inte i deras värld!!!!

Genom att acceptera att livet innehåller sorg, saknad och svårigheter blir de modiga mer levande än vi som fegt blundar för livets realiteter.

De modiga är de lyckliga för de vågar. Vi andra bara önskar att vi vågade.
De modiga lever ett farligt liv. De riskerar att utsättas för människors avund och kritik, ja till och med sin egen förintelse.
De modiga finns mitt ibland oss. Du är kanske en…
De modiga både syns och hörs.
De modiga är ofta besvärliga – för oss andra. Inte minst för att de påminner oss om vår egen brist på just mod…

Men alla kan vi följa de modigast exempel; och fatta mod.
OM VI BARA VÅGAR!

Okänd författare

Kanske tänker du till när du den här texten, och blir lite modigare om du inte redan är  tillräckligt modig. Jag är inte alltid modig, men jag arbetar på det. Dags att ta nästa steg mot en modigare människa.