Hur håller du allt i huvudet?

Jag gör det inte! Jag håller inte allt i huvudet längre. Jag vägrar tro att det beror på att jag börjat bli senil. Informationen bara väller över dig och mig hela tiden, och det går bara inte att lagra in allt. Om Iphonen, Ipaden eller en dator bara är i närheten, så går det mesta att hitta.

I går visade jag bilder på Celestebloggen från Island för min 91-åriga pappa, och hans 95-åriga kusin. Pappa trodde att det var besvärligare att lära sig Ipaden än att hantera den stationera datonn han har intill TV. Men har mamma som är 83-år snart lyckats lära sig den Iphonen jag har försett dem med, så kanske inte en Ipad är så långt borta. För de tycker att alla hänvisningar på TV i slutet av många program är irriterade att inte kunna följa. För vad sägs det i slutet? Jo, du kan läsa mera och se klipp från det vi inte tog med i programmet på www. .......

För att inte prata om reliken telefonkatalogen. Jag undrar hur vissa företag funderar kring extern kommunikation? Vilka företag är det som satsar på pengar på att synas i tryckt telefonkatalog, och så skriver de inte ut adresser och telefonnummer, utan de skriver: Du hittar alla kontaktinformationer på www. ......  vad var det då för vits med den tryckta katalogen? Tja, alla har vi säkert varit med om att skriva tokiga hänvisningar, men det gäller verkligen att tänka sig för.

Jag har precis gått genom alla länkar på bloggen, sett att de fungerar, bytt ut några och skrivit förtydligande rubriker på några länkar. Hur kom det sig då? Jo i går kväll var jag på Jorden runt seglarklubbens 25-års jubileum, och träffade flera av mina fd. elever från utsjöskepparkursen, gamla eskadervänner, gamla och nya bekanta och vänner.  Flera av dessa har fina bloggar jag insåg att jag inte hade lagt in och inte uppdaterat alla länkar. Men nu är det gjort!

Allt från länken till mitt onsdagsnöje nummer ett, att läsa UFS, till det som jag hoppas skall bli onsdagsnöje nummer två, att läsa amatörradiocertifikat för Göteborgs Sändar Amatörer under hösten . Har du lite tur så hittar även du något att läsa här.

Drivkrafter- det gäller att hitta dem....

Det finns många olika drivkrafter för människor, och det gäller att hitta sin egen drivkraft, om orken och kraften ibland tryter.

Mitt onda knä, skulle kunna hindra mig från mycket, men jag har lärt mig att bita ihop, och övervinna smärtan, för att göra det jag vill. Men jag måste träna hela tiden. Det betyder att jag går upp 05.45och sätter mig på motionscykeln och kör i 45 minuter, eller kör till gymmet för en timmes träning. Men ibland tar den orken bara slut.  Jag vaknar klockan 03.45 och inte kan somna om. Då går det att gå upp en morgon och gå iväg och träna, men när hela denna veckan är sådan där är det värre. Lägg till 9-10 timmar på jobbet varje dag, då tar det tvärstopp  en morgon, och så är det svårt att komma igång igen.

Den här veckan har varit sådan, och jag har jagat som en galning på jobbet, startat upp utsjöskepparkursen, gått på egen kurs och sovit 3,5 timma varje natt, det blir inte bra. Något svårt med motivationen.

Varje kväll har jag suttit insvept i min blåa färöiska filt och försökt återkalla känslan av lugn från sommarens Islandsseglingen, men det känslan verkar ha försvunnit totalt. Speed 150 km/h, rakt fram hela tiden!

Men efter gårdagens smått katastrofala kvällskurs, där jag tokskrattande för mig själv i bilen tog mig hem, undrade jag vad som skall få mig att gå kvar hela denna kursen. Jo, för att jag har bestämt att jag skall det, och för att jag har "lurat" med några av kursdeltagarna på kursen. Det går inte att ge upp nu.

Men träningen av knät är svårare av någon anledning. Jag tränar och tränar, men utan större entusiasm, jag har bara bestämt mig för att jag skall bli bra. Men det räcker tydligen inte för att hänga i, varje morgon 0545. Det gäller att hitta ett eller flera kortsiktiga roliga mål.

Så jag har satt tavlan med Celeste med fyllda svarta segel rakt på köksbordet, jag kan inte äta frukost utan att se henne. Nästa gång jag seglar henne 22-25 november, då skall jag hoppa ombord, istället för det åbäkandet jag gör nu för att ta mig ombord, för att jag inte kan lita på vänster knät! Där är första drivkraften att träna här och nu.

I kväll har jag varit och lyssnat på två killar som bestigit bergstoppar i Chile. De hade verkligen bestämt sig, de fick prioritera om vid två av topparna, men de blev nöjda ändå. När de pratade kände jag hur mycket jag längtar efter att vandra i naturen. Inte gå några kilometer på grusvägar eller elljusspår, utan vandra på riktigt. Så jag första eller andra helgen i november, då planerar jag att vandra på Hallandsleden eller Bohusleden, med övernattning i stuga. Gärna en badtunna i närheten där jag kan sitta och se på stjärnorna, med yllemössa från Fair Isle på huvudet.

Det gäller som bekant att äta elefanten i småbitar om man skall få i sig hela elefanten. Men med rätt drivkraft så klarar man av det också, för det har den här järnladyn bestämt!

Det är bara att slänga sig ut på djupt vatten, igen...

Just nu sitter jag med en kopp te och en trave böcker framför mig och undrar varför jag alltid får för mig att jag skall lära mig något nytt!

Ibland tänker jag att det vore bra om jag hade en och annan spärr på det området, men det brukar ju gå bra. Så hur svårt kan det vara, egentligen?

Vad är det nu som hänt? Jo, jag har precis kommit hem från första kurstillfället för att få sända amatörradio , och det bara haglade begrepp som motstånd, resistans, och frekvensbredd. Dessutom verkar det bli 15 kurstillfälle, vi lär skriva prov någon gång i juletid.

Jag tar till ett gammalt ordspråk; För att äta upp hel elefant. då får man äta den i småbitar!

Det värsta är att det kändes som en hel elefantflock kom dundrande, men det får lösa sig. Utveckling blir det av att lösa svårigheter, inte av att bara glida med.

Så, here we go again....