Det kostar på att vara modig

Näää, Stina, så får du inte tycka. Snälla Stina, säg inte i från. Men så kan du väl inte säga, tänk vad andra skall tycka.  Snälla Stina, kan du inte försöka göra upp diskret med den personen. Ja, ibland hamnar jag i sådana lägen att jag får påtryckningar, att jag borde akta mig för att utrycka min åsikt.

Även om de flesta tycker precis som jag, vågar väldigt få stå upp för sina åsikter om åsikterna inte är som den stora allmänheten.  Alla runt om kring kommer inte att le vänligt och hålla med, och det är inte roligt, och kan till och med bli lite jobbigt. Men är det roligt att trampa på sig själv? Jag gillar att kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med att jag har tillräckligt med intigritet för att stå upp för mina åsikter, utan att vänta på andras gillande. Det innebär inte alltid att jag måste utrycka min åsikt, men när något är uppenbart fel, då är det dags att reagera.

Det innebär också att jag vågar frågasätta den som kallar sig min vän, men som helt plötsligt tar min energi istället för att ge mig energi. Då menar jag inte de som är vänner på Facebook, utan riktiga vänner, sådana som jag blir glad av att träffa, prata i telefonen eller skriva mail till, när tiden inte riktigt räcker till, eller när avståndet är stort.

Du som aldrig vågar utrycka din åsikt, för att resten av personerna i ditt sammanhang inte håller med, eller för att det blir jobbigt att säga något som innebär att du sticker ut, vad ser du när du ser dig i spegeln?

För min del är det dags att fundera över vilka jag samarbetar med, och kanske börjar arbete med andra som inte är fega och rädda, utan framåt, sanningsenliga och vidsynta.

Lyssna på Cornelius Vreeswijk som sjunger Den sjuttonde balladen av Bellman, den texten är tankvärd. Har du inte möjlighet att lyssna på Youtube just nu, då hittar du texten här.
Jag har sången på min mobil, som en peppning till mig själv, om jag tvekar på min magkänsla.

Ur Svea Hund fanns inslaget Inte mod, också tänkvärt.

Så frågan är om du också är modig när det gäller?

Det är två saker som fått mig att skriva den här texten. Den ena är Ewa Luvös fråga i sin blogg den här veckan om varför man blir rädd. Jag tänkte då på vad som gör mig rädd. Det är inte mycket som gör mig rädd, men intolleranta människor, och mäniskor som inte inser sina begränsningar, och genom det utsätter andra för fara, det gör mig rädd om jag själv inte kan påverka det.. För det gäller att ha tänkt till innan, men inte så länge att jag måste invänta andras reaktioner. Sedan skriver jag sällan MAN, jag skriver JAG i mina texter. För skriver och säger du man, då tar du inte riktigt ansvar för dina tankar. Det är ju enklare att säga man, för då är inte jag själv inblandad på riktigt samma sätt.


Sedan fanns det ett upphov till till den här texten kom när jag läste på Facebook nu på morgonen. Det var Torkild Skölds sida Personligt ledarskap som hade texten nedan. Torkild har en egen hemsida, väl värda att läsa också.


OM MODET ATT LEVA MODIGT
Mod är inget man föds med.
Det är något man väljer att utveckla.

Bara modiga människor säger: ”Jag kan, jag vill, jag anser, jag ska…”
Alla andra säger ingenting.
När små barn utropar: ”Titta, jag kan! Jag vill…” får de applåder och uppmuntran från sina föräldrar.
Men när samma barn växer upp och upprepar samma ord, då tystas de.

Endast de som väljer att vara modiga fortsätter.
De modiga utvecklas och blir mogna.
Det är till dem vi går när vi behöver råd i svåra stunder.
Det är till dem vi lyssnar när egna tankar förvirrar.
Det är också dem vi sviker när rädslan, vår ständiga
medpassagerare på livets färd, gör sig påmind – och vi hellre
anpassar oss till majoriteten och väljer den lättare vägen.
Innerst inne vet vi att det är fel. Människan är ju den enda varelse på jorden som motiveras av moral, en känsla av det rätta.

Ändå står vi inte alltid upp för denna känsla, utan sviker både oss själva och det rätta, som vi aldrig ger en chans.
De modiga säger: ”Jag är” medan vi andra mumlar något om ”Man kanske skulle…”

De modiga stirrar döden i vitögat, medvetna om den korta stund människan har här på jorden…men dom är så nyfikna och viljan är så stor att pröva/testa det nya som dom tänkt att rädslan finns överhuvudtaget inte i deras värld!!!!

Genom att acceptera att livet innehåller sorg, saknad och svårigheter blir de modiga mer levande än vi som fegt blundar för livets realiteter.

De modiga är de lyckliga för de vågar. Vi andra bara önskar att vi vågade.
De modiga lever ett farligt liv. De riskerar att utsättas för människors avund och kritik, ja till och med sin egen förintelse.
De modiga finns mitt ibland oss. Du är kanske en…
De modiga både syns och hörs.
De modiga är ofta besvärliga – för oss andra. Inte minst för att de påminner oss om vår egen brist på just mod…

Men alla kan vi följa de modigast exempel; och fatta mod.
OM VI BARA VÅGAR!

Okänd författare

Kanske tänker du till när du den här texten, och blir lite modigare om du inte redan är  tillräckligt modig. Jag är inte alltid modig, men jag arbetar på det. Dags att ta nästa steg mot en modigare människa.

I båten eller ovanför- perspektivet förändrar allt

Är du i en båt eller ovanför? Perspektivet förändrar allt

Livet består av många delar och oftast rusar livet på i full fart, och det är svårt för mig att få tid för att skaffa mig helikopterperspektiv. Mycket tid i vardagen går åt att lösa problem för andra och för mig, för att inte kollisioner skall uppstå, utan helst undvikas.

Jag arbetar rationellt och betar av problemen en efter en, även om problemen vägrar ställa sig i kö utan kommer huller om buller och ibland alldeles för många samtidigt. Men mitt i sommaren, finns det ibland lite extra tid att tänka och fundera i lugn och ro. Då är det lättare att betrakta problemen från ovan.

Problem som verkat bagatellartade, de bara förvinner. De problem som verkat stora och svåra att komma runt, blir när jag ser dem från en annan vinkel lätta att lösa.

Sedan finns det de problem som känns olösliga, och som upptar alldeles för mycket tankekraft. Då kan det vara bra att få ett helt annat perpektiv.

Om jag visste att tiden i livet var utmätt och tämligen knapp, hur skulle jag göra då?

Vackert eller ett stort trassel? Det beror på betraktarens ögon

Skulle jag ägna tid åt det olösliga problemet, eller skulle jag lösa det på ett annat sätt? Går det att göra något vackert att det som känns som en olöslig härva? Ja, ett sätt att få perspektiv är att läsa detta inlägget av Kristian Gidlund.

Kristian, 29 år döende i magsäckscancer, försämras stadigt och troligen snabbare och snabbare. Kristian har inte tid för trivialiteter, men betraktar omgivningen med väl valda ord. Han har ett annat perspektiv än du och jag, det korta perspektivet som aldrig kommer att förlängas. Kristian sitter i en snabbgående båt utan möjlighet att bromsa på väg mot mot stupet utför kanten från det som är livet, men han verkar redan sväva ovanför båten, för han har skaffat sig helikopterpperspektivet.

Med Kristians perspektiv är antagligen mina till synes olösliga problem helt oviktiga, och har troligen har en enkelt lösning, bara jag skaffar mig rätt perspektiv. Det gäller att skapa fri sikt runt horisonten för att se lösningarna

Drivkrafter & fokus

Hansen mot Robinson i finalen

Efter att ha suttit på en klippa vid havet  går och tillsammans med alla andra i publiken hejat på Björn Hansen och hans team som tog hem segern i Stena Match Cup Open Class för andra gången i rad, och för totalt tredje gången, funderar jag över drivkrafter.

Anna Kjellberg båtmässan 2011

Jag pratade en kort stund i går med Anna Kjellberg, som jag träffade första gången på Båtmässan i Göteborg 2011. Då berättade Anna om sitt mål att ta en OS-medalj för alla de kvinnor som hade samlats på mässan den kvällen.



Svenska hejarklacken i Marstrand

Nu satt hon med sitt team vid den stora svenska flaggan och njöt av seglingarna. Det blev ingen OS-medalj i London, och en tredje plats i Stena Match Cup Women´s Trophy i går. Men efter bara ett par timmar skrattar hon glatt och säger att hon ser fram emot den kommande veckans tävling i New York och Lysekil Women Match och nya chanser att vinna igen. Dessutom ligger hon bra till på den nya kvinnliga touren  som heter Women´s International Match Racing Series.

 

Jag ser Annas team och de andra teamen gå ut från GKSS-hamnen i ur och skur och träna. De tränar, rundningar, spinnackern går upp och ner, och de bara nöter på. Vad är det som driver dem? Hur orkar de göra samma övningar, gång på gång. De tävlar, och sedan fortsätter de nöta inför nästa tävling, osv.

 

Jag vet vad som driver mig, men jag undrar om jag skulle kunna sitta i en segelbåt, köra runt samma tre bojar och bara finslipa gippar, slag och segelsättningar i alla evigheter. Det är klart att jag skulle orka, men skulle jag tycka att det är kul?

 

Full fart framåt

 

Ja, det vore kul att få chansen att lära sig bli bättre på segeltrimning, men hur länge skulle jag orka nöta enformigt? Jag som helst vill ha full fart framåt, men älskar omväxling.

 

Är det så att vi är rätt lika när det gäller att ha driv och få saker gjorda, men Anna lägger fokus på få uppgifter och driver dem till perfektion. Jag vill gärna få saker väl utförda, men jag har sällan få uppgifter på gång, utan många samtidigt.

 

 

Jag funderar över mina drivkrafter och mitt fokus, det är sådant jag hinner när tempot i livet går ner under några få korta sommarveckor. Kanske skall jag hitta andra drivkrafter och nytt fokus, eller är det bara att köra på?